tisdag 14 februari 2012

Allt är guld som glimmar

Tidigare den här månaden var jag på en föreläsning med Magdalena Ribbing. Föreläsningen hölls i samband med Stockholms Auktionsverks fashion- och lifestyleauktion, som gått av stapeln idag. Det var jag, ca 50 äldre och medelålders damer direkt från Östermalms kvarter och två män, som tagit oss till Auktionsverkets lokaler för att höra Ribbing föreläsa om klädetikett och smyckesstil.
      Som en parentes till min uppmärksamhet på närvarande publik kan jag berätta att jag och en av damerna skvallrade lite och hon berättade att Folkuniversitetet tidigare kallats för grevinneskolan. Och skrattade hon och nickade lite menande.


Magdalena Ribbing inledde sin föreläsning från allra första början. Jag menar på riktigt, från allra första början. Hon påpekade nämligen att guld, det förtjänar större kunskap för guld fanns minsann redan samtidigt med Big Bang. Och att man inte kan framställa guld på syntetisk väg, även om det är väldigt många som försökt. (Japp, i år firar vi ju Strindberg i och med att det var 100 år sedan han dog).

Smycket ovan är ett spänne i guld, täckt med ädelstenar. Det saknar dock 66st pärlor. I folkmun brukar det kallas för Motalaspännet och finns på Historiska museet. Det spekuleras dock lite i att detta spänne skulle ha tillhört Drottning Blanka av Namur, som blev vår drottning 1335. Det finns nämligen en berättelse hur hon red för att delta vid sin sons bröllop och någonstans vid Motala ström så föll spännet av. Det söktes och det letades efter spännet, men till slut gav de upp. 
    1818, alltså cirka 450 år sedan var det en bergsman vid namn Gabriel Gabrielsson, som skulle ha fiskat ål i strömmen och då hittat spännet. Gabrielsson lämnade in spännet och för sitt besvär fick han i utbyte 166 dukater, 1 riksdaler, 12 skilling och 6 runstycken specie, som ni kan roa er med att räkna ut vad det skulle vara värt idag. 
      Men det är alltså därför pärlorna saknas, de har strömmen tagit tillbaka.


Ribbing berättade vidare om flera smycken, bland annat denna ring, som är från Medeltiden. 1200-talet. Ni förstår, vilket makalöst arbete - för att vara då. Tänker man kanske. Men sanningen är att dagens guldsmeder inte arbetar helt annorlunda. Nåväl, det som skiljer sig åt är väl att förr var det barn - med bra syn! - som fick göra pillergörat. Så att säga.
      Denna ring är också i guld med en stor safir. Denna safir är kapuschongslipad. Det är lite mer praktiskt när det gäller just safirer, för safir är en rätt ömtålig sten som lätt kan bli stött annars. 


Om ni då till exempel jämför med denna fasettslipade safir (som jag hittade hos Bukowskis, auktionen i december 2011 med ett utrop på 75 - 80 000 och som det blev återrop på), så förstår ni kanske hur det kan ryka flisor ifall man slår i den.
      Då, förr i tiden, om ni tittar på till exempel tavlor, så kan ni se hur folk hade ringar på alla fingrar utom på långfingret. Och ibland till och med på alla leder, men icke långfingret - för det sågs som det okynniga fingret. Något som kanske kan förklara vissa av dagens gester ...

Andra lärdomar som Magdalena Ribbing lärde ut var bland annat att man ska inte bada eller sova med pärlor. Däremot kan man rulla pärlorna mellan handflatorna när man trär om halsbandet, för att på så sätt återfetta pärlorna. Och så det här med att dra pärlorna mellan tänderna för att känna ifall de är äkta eller inte, jag vet inte, men en äkta pärla ska iallafall ha en sträv yta, medan om ytan däremot känns glatt så är det en falsk pärla. 
      Smaragder har nästan alltid innefattningar, eller inneslutningar. Som orenheter som ibland nästan ser ut som små trädgårdar.


Ribbing berättade en anekdot från när hon fick hjälp med att fota Christina Nilssons smaragdsmycken. Ribbing förklarade kanske lite väl noggrant det här för fotografen bara för att han skulle förstå att hon ville ha blider som verkligen visade det, för det kan ju vara lite svårt. Varpå fotografen efter ett tag lyckligt ropade att han minsann såg trädgårdarna och att "de hade rådjur i sig". 
      Turkoser är bättre ju blåare de är och kom ihåg att du egentligen inte ska bada med dina turkoser, för då blir de gröna.
     Ametister däremot sågs som skydd mot dryckenskap och fall från hästryggen. Och förövrigt var det inte äkta pärlor som Drottning Elisabeth I hade i sitt röda hår, utan det var tillverkade pärlor - av bland annat fiskfjäll.


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar