Det är curator: Cecilia Widenheim som förvandlat boken Grapefruit till en alldeles egen utställning. Ja, naturligtvis i samarbete med konstnären och ikonen Yoko själv.
Grapefruit är i sig ett konceptuellt verk bestående av skrivna instruktioner. Eller event scores, som de kallades då. Event för händelse och score för uttolkning. Ett koncept Yoko Ono använt sig av även i denna utställning, då hon och Moderna Museet skickade ut en instruktion till olika samtidskonstnärer för att få deras tolkning. Search for the Fountain, en instruktion som ungefär gick ut på att finna en fontänförälskelse och ett budskap om kärlek.
 |
| Yokos egen tolkning av Search for the Fountain |
Fontän, som är en återkommande metafor hos Yokos verk, men som även kan ses hos Duchamp och hans urinoar som flyttade in i utställningssammanhang 1917. Widenheim drar även gärna kopplingen till fluxusrörelsen, som hämtat sitt namn från latinets att flöda.
Att försöka sammanfatta Moderna Museets utställning med Yoko Ono är något av en omöjlighet då den till stor del tar plats i betraktarens tankevärld. För man läser inte bara en instruktion och fastnar i poesin, man försvinner även in i en icke så greppbar fantasivärld.
En av instruktionerna lyder; Observe three paintings carefully. Mix them well in your head.
När Yoko Ono själv följde sin instruktion valde hon verken ovan. Det är Léger, Manzoni och Dubuffet.
Och om vi blickar mot taket i Yoko-rummet ser vi Sweet Summer Dream! Ett verk som lever vidare via besökarna i form av ord eller bild.
Och på twitter fortsätter Yoko Ono att fascinera;
Och jodå, det är Yoko som twittrar. I Svenskan svarar hon;
– Vaddå, tror du jag använder mig av någon slags klon? Det behövs inte ännu, säger hon förnärmat.
På frågan ifall det verkligen är hon som skriver inläggen.
Och med dagens DN kunde 5 prenumeranter vakna med Yoko Onos autograf i sin tidning.
Och för den som inte sett Cut Piece kan du göra det via youtube.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar