Mellan den 17/6 och den 17/9 i år, så har Moderna Museet i Stockholm en fantastisk utställning med Marie-Louise Ekman. Med den 350 verk starka utställningen visar både Ekman och Moderna att hennes position i konstvärlden är mer än påtaglig.
(Jag vill även passa på att nämna att curator för denna utställning är Jo Widoff, som även curerade Modernas utställning med Yayoi Kusama och jag är en av de som hoppas på att Widoff får fortsätt ta plats med sina spännande utställningar)
För mig har Ekman alltid varit en stark feminist. En högljudd och kompromisslös feminist. Men hon har även fått kritik, från andra håll, för att hon inte varit tillräckligt högljudd, inte tillräckligt tydlig,
En del av den kritiken kan bero på att hon, Ekman själv, i en intervju har sagt "Jag har aldrig kallat mig feminist, jag är min egen underjordiska befrielserörelse" och ibland kan det vara svårt att bli innesluten i den feministiska världen med ett "man får göra som man vill".
Samtidigt har Ekman anklagats för att vara för provokativ, för högljudd.
 |
En Salvador Dalí-man och en Olle Baertling-tavla, 1980 |
 |
| En Picasso-dam och ett par, 1978 |
Hon approprierar flitigt på de manliga ikonerna inom konstvärlden. Baertling, Dalí, Picasso och visst, det kan ses som kaxigt, som ett övertagande, som myteri. Men någonstans där i bildernas lekfullhet finns också något kärleksfullt som gör att det känns som ett utforskande, som om Ekman har en vilja att förstå varför Baertiling målar som Baertling gör - och som en icke-Baertilngfantast är det något jag även undrar över. Det är inte bara motståndet och andra sidan hon approprierar, det är även inspirationen och inspiratörerna.
 |
| Marie-Louise Ekman, Striptease, 1973 © Marie-Louise EkmanBildupphovsrätt 2017 |
Marie-Louise Ekmans berömda Striptease i ny tappning anno 2015
 |
| Marie-Louise Ekman, Målande fågelbarn och Striptease, 2015-16 © Marie-Louise Ekman Bildupphovsrätt 2017 |
Jag är övertygad om, och hoppas, att Ekman får ännu fler fans i och med denna utställning.
